Vad säger vårt behov av yttre ledarskap om relationen till oss själva?

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Dagens Eko om det växande invandrarhatet i Sydafrika. När reportern frågade en kvinna i lokalbefolkningen vad hon trodde behövdes för att lösa situationen, svarade hon att de behöver en ledare som säger vad de ska göra.

Sydafrikas situation bär på en historia och komplexitet som förtjänar sin egen analys, och det är inte den jag ska ta mig an här. Men sättet kvinnan uttryckte sig på – den desperata vädjan om att någon behöver säga vad de ska göra – fastnade hos mig, och fick mig att tänka på frågan om ledarskap från en ny vinkel. Inte som en avgörande faktor i förändringsarbete eller stunder av kris, utan som något mer personligt: en strukturell bekvämlighet att luta sig tillbaka mot för att undgå det egna ansvaret. 

I akuta kriser är det rationellt att vilja ha en tydlig ledare, det är ingenting jag kommer att argumentera emot. Det jag är ute efter är det växande behovet (eller kanske beroendet) av externa röster som inte bara dyker upp i kriser utan som har kommit att bli en del av vår vardag: de som genomgående berättar för oss vad vi ska göra, hur vi bör resonera, vad som är rätt och i vilken utsträckning vi kan känna oss nöjda med oss själva. Det är inte kriser, det är en tisdag i våra liv. Och jag tror att det säger något om självledarskap, eller kanske snarare bristen på det. 

Min observation kokar ner till en enkel ekvation: ju större vårt beroende är av auktoriteter, appar och trender som berättar för oss hur vi ska leva, desto sämre blir vår förmåga att leda oss själva. Vilket riskerar att resultera i ett samhälle där allt fler börjar lyssna till den som hörs mest, inte nödvändigtvis vet bäst.

Med det sagt dömer jag inte någon som – medvetet eller ej – befinner sig i en tillvaro av att slussas mellan diverse riktlinjer och instruktioner. Dels för att det är en bekväm plats att vara på: fri från ansvar, friktion och gud vet vad för obehag som kommer med att röra sig i sin egen riktning. Dels för att det är en plats som inte nödvändigtvis är självvald. 

Jag tror inte att konceptet självledarskap är någonting vi vänligt men bestämt en gång tackade nej till – jag tror bara aldrig att vi blev introducerade till det som en betydande del av våra liv. Betydande i bemärkelsen att det ger oss en känsla av upplevd kontroll över våra egna val och vår riktning i livet. En känsla av att spela huvudkaraktären i vår egen historia, istället för birollen i någon annans. 

Och även om den inledande referensen till kvinnan i Sydafrika må kännas långsökt i sammanhanget, är mönstret detsamma. En längtan efter att någon annan ska staka ut riktningen åt oss, som inte längre handlar om att överleva en kris – utan om att hantera vår egen vardag.